Kära dagbok.

Nu har jag för första gången på flera år varit helt utan någon som helst medicin mot dessa åkommor man dragit på sig. Varje dag är ett nytt rekord och idag är det 10 dagar sen jag klippte sömnpillrena/antideppet helt. Det är blandade känslor. I natt så gick jag och lade mig 22 då jag kände mig tillräckligt trött för att kunna somna. Tji fick jag och somnade ungefär halv fem och vaknade senare upp svettig som fan och glad över att jag kunde somna överhuvudtaget. Trodde jag hade sovit i flera timmar men klockan stod på 0558 när jag vaknade. Lite hopplöst. Gick istället ut, tog en cigarett och försökte samla tankarna. Återvände sedan till sängläget igen och satte på David Finchers ”The girl with the dragon tattoo” och insåg att det var betydligt mer rogivande att titta på än att ryggliggandes stirra sig blind på taket och försöka intala sig något som uppenbarligen är en fysisk och psykisk omöjlighet. Jag hade fått min nattsömn! Jag är nöjd om jag kan sova lite mer i natt. Får se hur länge det här med att sova varannan natt ska pågå…  

Jag har startat den här bloggen för att… Det kan jag inte svara på. Jag vet ärligt talat inte. Jag vill skriva av mig och samtidigt känns det smartare och smidigare att spara allt på en sida istället för att spara det i olika dokument på hårddisken. Då hade jag förmodligen aldrig läst dem igen och tappat intresset för att skriva ganska omgående. Men man vet aldrig. Tanken är ju här att jag ska förändra mitt liv ganska radikalt och så att säga ”stila upp mig” en aning och på något sätt dokumentera min väg upp ur det sunkiga hål jag befinner och har befunnit mig i. Var jag än kommer att befinna mig i ett senare skeende, om detta går vägen, så är det på en bättre plats.

Under dessa omständigheter så mår jag faktiskt ganska bra. Trodde jag skulle må mycket sämre. Känns som ”medicinen” har lagt mig i en dvala där jag varken tänker eller agerar efter eget förnuft och nu efter flera år är jag tillbaka. Det är obeskrivligt. Aldrig varit så skumt att vara sig själv. Jag kan se en skymt av en ljusare framtid men det är en jävla lång väg att vandra. En väg att vandra utan medicinska hjälpmedel som isolerat och trubbat av mig. Bära eller brista som gäller nu.

Ha det nice! Stay off the psykvård. Om du kan.